Fan vad allt känns surt nu. Läst en massa om skottberördhet och skotträdsla och det verkar som detta är svårt, Behövs månader med träning varje dag och det verkar ovanligt att det går bort, möjligen avtar.(Har aldrig ångrat något skott som det jag skjöt i helgen och särskilt då det blev en bom.) Detta kan tydligen vara ärftligt eller som här bara komma hux flux även på äldre hundar. Under alla mina år med jakt har jag aldrig stött på en jakthund som är skotträdd.(troligen för att dom plockas bort innan?) Bella skall ju vara både drivande och stå med viltet. Som ståndhund måste det ju funka med skotten då det blir NÄRA hunden.
Hur gör man nu med min bästa kompis? Hoppas på att hon börjar jaga som en gud (som hon gör i hägn)i skogen? Hoppas på att hon tycker det är kul efter att man skjutit 1a grisen för henne? Lägger ner hela skiten och ger bort henne och köper en ny hund? Kommer aldrig att få en hund som Bella igen.
Fy vilket tungt beslut. Kunde knappast lämna bort henne 2 dagar i somras när vi skulle på bröllop.........
FAN :-(